Foxtrotten

fick besök av mamma, mormor, Lenita o Tina på söndagen och fina blommor av chefen. Så tiden gick i alla fall lite fortare där på sjukhuset. dessutom hade jag mina tabletter. behövde bara trycka på en knapp så kom en sköterska med pillren. 

 

Morfin ja, jag har hört många roliga historier av folk som tagit detta. Så jag hade hoppats på mer. Istället blev jag mest yr i huvudet och det känndes som en sämre fylla, där man inte kan fokusera på ngt. Men det hjälpte mot smärtan. I dagsläget har jag vant mig och blir varken illamående eller yr av dem. 

 

Måndag morgon: vaknar, får tabletter och frukost. Sen vänta på läkaren. Som ALDRIG kom. Helt plötsligt blir jag hämtad och körd till gipsrummet i min Säng. Jaha? Jag skulle ju träffa läkaren först? Jag fattade verkligen ingenting. Dessutom blir jag liggandes ute i korridoren UTANFÖR gipsrummet för att vänta på den som skulle göra det. 

 

Efter ca 40 min kommer det en gubbe och kör in mig i ET rum för det redan ligger en stakars kille. De sätter upp en skärm mellan honom och mig och börjar vända upp mitt gipsbandage som jag har på benet. Jag säger då:

 

- Ursäkta mig men jag har inte tagit ngt smärtstillande på länge så det börjar göra ganska ont nu när ni måste röra på benet. 

Gubben- nejdå det är ingen fara, det kommer att gå bra. 

Han fortsätter alltså att slita i gipset samtidigt som han lyfter upp benet. Då exploderar smärtan! Hag vrålar rakt ut och han ser på mig lite förvånat. -men oj, har du så ont!? Då ska vi nog hämta ngn från din avd som kan ge dig smärtstillande. Eftersom hag inte kan prata för att jag snyftar/hulkar så högt, nickar jag bara o tänker, GUBBJÄVEL! jag SA ju det. 

 

Sköterskan från min avd kommer in och jag får morfin, lite i taget. Men innan hela det här gipsbytet är klart har jag: 

1: fått hela sprutan med morfin

2: skrikit o vrålat mig genom hela proceduren

3: trott att hag skulle dö både en o två ggr

4: ropat att jag vill ha min mamma

5: gråtit så tårarna sprutade

6: fått in 5 sköterskor i rummet

7: fått en av dem att börja gråta också. ( jag tror i allafall att det var av medlidande) 

och slutligen 8: ett nytt gips. 

 

Det tig mig en timme innan jag hade lugnat ner mig och då hade jag varit tillbaka på mitt rum 50 min av den timmen. Har aldrig känner mig mer som ett barn som då. Ni vet, när man knappt kan andas för att man hulkar o hyperventilerar så mycket. På riktigt tror jag att det nog är det värsta jag varit med om hittills.