Foxtrotten

 

så, nu är det bara 4 veckor kvar innan jag blir av med helbensgipset!! Woho.. Känns härligt. Värken har dock släppt så det är jag ju absolut glad över! Men denna väntan.. just nu roar jag mig med att titta på House dagarna i ända. Dock börjar jag ledsna en aning så kanske måste byta ut serien snart. Det märks bör man börjar drömma om serien på natten! Så då kanske man ska börjà titta på ngt annat ett tag. 

 

Snart är det dock lördag och då ska Tina rida lektion!! Alltid roligt att se när ngn annan rider ens egen häst för en duktig tränare. Däremot hjälper det inte mot rid abstinensen men lite mot den vanliga häst abstinensen. Johan har ju bestämt hävdat att jag under inga som helt omständigheter får rida innan benet är ordentligt läkt. Jag förstår logiken men ändå! häst är bäst 🐴🐎!

 

Slänger upp en gammal bild på foxy då det inte verkade fungera att ladda upp ngn från idag.

5 dagar har gått sen jag kom hem. Benet smärtar till o från hela tiden och jag klarar mig nästan inte själv alls. Jag behöver hjälp med nästan allt. Helt otroligt vad man tar många saker för Givet. Bara som en enkel sak att få på sig byxor. Kanske är lättare för ngn som är supervig men jag klarar dwt inte. Eller jo, ett av paren går faktiskt Men det tar ca 10 min. En annan sak är att bära kaffekoppen. Går inte med kryckor. Duscha= väldigt svårt när man har gips upp över halva låret som absolut inte får bli blött. Bor dessutom på 3:e våningen utan hiss så bara att gå ut utanför lägenheten fungerar inte själv. Eftersom jag tar stöd på räckena istället för kryckorna som jag dock behöver när hag kommit ner. Kommer knappt interim i bilen själv utan att ngn håller upp benet så att hag kan dra mig bakåt med armarna i baksätet. 

 

så ja, ni förstår allt är jobbigt och precis allt tar tredubbelt så lång tid än vad det brukar göra. Till och med toalettbesöken. 

 

Dessutom är jag orolig för precis allt. Kan jag lita på att läkarna har gjort ett bra jobb? ser såret med stygnen bra ut? eller kommer benet att ruttna eftersom jag inte skulle äta penicillin?, ska det verka lika mkt fortfarande? Och smart är morfintabletterna slut, får mer ifall jag behöver? 

 

Många frågor men så få svar. 

 

och ja, jag erkänner: jag tycker sjukt synd om mig själv just nu. Jag vet att det finns så många fler människor i världen som har drabbats av värre öden än mig, men just nu och just i dag tänker jag på mig själv. Och att det är fördjälva synd om mig. 

 

Domen blev: brutet skenben, helbensgips i 6 veckor därefter kort gips i 6 veckor. Byte av gips och ta bort stygn efter två veckor. 

 

Och just det, de hade ingen koll på att jag hade sytt två stygn, utan det var först när jag frågade om jag skulle fortsätta med penicillinet som hon hajade till och frågade varför jag fick det. SUCK, säger jag bara. 

 

Därefter fick hag åka hem. Tur att min älskade och kära sambo kom och hämtade mig. Färden ut från sjukhuset var en pärs. Dessutom skulle vi ju först till Apoteket och hämta ut alla mina smärtstillande tabletter. Efteråt medan Johan hämtade bilen satte jag mig på min sjukhuspall som jag fått och trodde att jag skulle svimma. Men jag klarade mig och sen kom Johan med bilen som den ängel han är. 

 

Det var länge sen det var så skönt att lägga sig på soffan som den kvällen och senare i min egen Säng ned mina lakan, täcken o kuddar. 

 

Dagen efter började helvetet med att anpassa livet efter mitt skadade ben. 

 

fick besök av mamma, mormor, Lenita o Tina på söndagen och fina blommor av chefen. Så tiden gick i alla fall lite fortare där på sjukhuset. dessutom hade jag mina tabletter. behövde bara trycka på en knapp så kom en sköterska med pillren. 

 

Morfin ja, jag har hört många roliga historier av folk som tagit detta. Så jag hade hoppats på mer. Istället blev jag mest yr i huvudet och det känndes som en sämre fylla, där man inte kan fokusera på ngt. Men det hjälpte mot smärtan. I dagsläget har jag vant mig och blir varken illamående eller yr av dem. 

 

Måndag morgon: vaknar, får tabletter och frukost. Sen vänta på läkaren. Som ALDRIG kom. Helt plötsligt blir jag hämtad och körd till gipsrummet i min Säng. Jaha? Jag skulle ju träffa läkaren först? Jag fattade verkligen ingenting. Dessutom blir jag liggandes ute i korridoren UTANFÖR gipsrummet för att vänta på den som skulle göra det. 

 

Efter ca 40 min kommer det en gubbe och kör in mig i ET rum för det redan ligger en stakars kille. De sätter upp en skärm mellan honom och mig och börjar vända upp mitt gipsbandage som jag har på benet. Jag säger då:

 

- Ursäkta mig men jag har inte tagit ngt smärtstillande på länge så det börjar göra ganska ont nu när ni måste röra på benet. 

Gubben- nejdå det är ingen fara, det kommer att gå bra. 

Han fortsätter alltså att slita i gipset samtidigt som han lyfter upp benet. Då exploderar smärtan! Hag vrålar rakt ut och han ser på mig lite förvånat. -men oj, har du så ont!? Då ska vi nog hämta ngn från din avd som kan ge dig smärtstillande. Eftersom hag inte kan prata för att jag snyftar/hulkar så högt, nickar jag bara o tänker, GUBBJÄVEL! jag SA ju det. 

 

Sköterskan från min avd kommer in och jag får morfin, lite i taget. Men innan hela det här gipsbytet är klart har jag: 

1: fått hela sprutan med morfin

2: skrikit o vrålat mig genom hela proceduren

3: trott att hag skulle dö både en o två ggr

4: ropat att jag vill ha min mamma

5: gråtit så tårarna sprutade

6: fått in 5 sköterskor i rummet

7: fått en av dem att börja gråta också. ( jag tror i allafall att det var av medlidande) 

och slutligen 8: ett nytt gips. 

 

Det tig mig en timme innan jag hade lugnat ner mig och då hade jag varit tillbaka på mitt rum 50 min av den timmen. Har aldrig känner mig mer som ett barn som då. Ni vet, när man knappt kan andas för att man hulkar o hyperventilerar så mycket. På riktigt tror jag att det nog är det värsta jag varit med om hittills. 

inrullandes på bår till akuten och in i ett rum. Den första sköterskan kommer in i rummet utropar USCH! Här stinker det och rusar ut igen. Jaha, tänker jag. Luktar mina fötter så illa? Tåbira delux eller? Han kommer dock snabbt tillbaka igen med två stora plastpåsar. Av med kläderna, du stinker häst! Aha just det, häst var det ja,  tänker jag. Hög på morfin som jag är. 

 

får av mig kläderna överst på kroppen och ridbyxorna klipps sönder helt o hållet. Sen rullas jag vidare in i ett undersökningsrum där jag får en gipsskena provisoriskt för att sedan åka upp till röntgen. 

 

allting fram till direkt efter röntgen går superfort. Sen början den långa väntan. Suck. Tur att jag hade fått mkt morfin i ambulansen, annars vet jag inte riktigt vad jag hade gjort. men jag hade gärna väntat mer om jag visste hur ont det snart skulle göra. Efter att läkarn konstaterat att skenbenet var av och att jag var tvungen att sy två styng där benet troligtvis gått igenom huden så blev det en ny gipsskena. AJ SOM SATAN ONT! Gjorde det. Tack Lenita för att du var med och höll i mig. 

 

Därefter var det raka vägen in på en avdelning där jag skulle ligga fram till måndag i väntan på nytt gips och kanske operation. 

 

På söndagen fick jag äntligen träffa en läkare som kunde ge mig några svar. Jag hade nämligen inte fått mycket information alls om vad som hade hänt i benet eller vad som skulle ske framöver. Jag slapp operation men skulle ligga kvar en natt till för att få ett riktigt helbensgips på måndagen. Det skulle jag dessutom ha i 6-8 veckor för att sedan byta till ett kortare som jag skulle ha i 6 veckor! 

 

Förstå min chock! Gips i 14 veckor!!???!! Va faan.. tack för den, Skenbensbrott , liksom. 

saker har hänt och jag behöver sätta ord på det så här är jag nu. Igen. 

 

lördagen den 24/9-16 var jag med om en olycka. En hästrelaterad sådan. Jag och en kompis red ut på tur precis som vi brukar. Ut i skogen och bara rulla på. Foxy var lite knäpp som vanligt men annars gick det strålande. Skulle sen galoppera en bit till och jag la mig bakom den andra hästen så att Foxy skulle lugna ner sig lite, vilket han också gjorde. 

 

Fram tills att han tyckte att det var dags att dra om hästen framför. Det relaterade till att stoet i fråga blev sur och måttade ett par sparkar mot oss och sen ännu en. Den sista träffade dock mig och framförallt mitt smalben. Fyhelvete vilken smärta!! den strålade upp i hela benet och jag fick en chock. Vad fan hände!? Lyckas ta mig av foxy och sen ner i sittande ställning på marken. Det enda jag hade i huvudet då var: stöveln måste av, NU!! lyckades få av mig den och fick nästa chock. Det var blod. på mitt ben! 

 

Ni som känner mig vet att jag inte klarar av blod på mig själv. Det resulterade till att jag nästan svimmade bara där inklusive smärtan som hela tiden gjorde sig påmind. efter en liten stunds vilande med huvudet mellan benen och djupa andetag försökte jag lyfta och flytta på benet. Tanken på att benet bara hade fått sig en rejäl smäll var helt plötsligt borta på ett litet kick. Ovandelen på benet rörde sig uppåt och gjorde som jag ville medan den undre delen låg kvar på marken som en o annan död fisk. 

 

FAN TINA! DET ÄR BRUTET!! Ring hem! Vi behöver hjälp! 

 

Sagt o gjort, Tina ringde hem. Och Lenita kom med grannen i dennes bil. Sen var det bara att ringa ambulansen. I min enfald så trodde jag att jag skulle klara att åka vanlig bil in till sjukan men, icke. Ambulansen kom och jag fick morfin och en vakumkudde över benet.